Slaget om Ap Bac

Slaget om Ap Bac

Fram till nyåret 1963 hade den amerikanska armén inte förlorat en enda helikopter i Vietnam. Den 2 januari slog dock Viet Cong ut fem stycken under loppet av en förmiddag. Det oövervinnliga amerikanska pansaret visade sig dessutom vara i högsta grad övervinnligt. Här är historien om gruppchefen som förändrade Vietnamkriget.


Den amerikanske överstelöjtnant som leder anfallet mot Ap Bac heter John Paul Vann. Han har varit i Vietnam i mindre än ett år, men går redan hårt åt Viet Cong med aggressiva infanteriframstötar som får sin rörlighet och eldkraft genom helikoptrar och pansarbandvagnar. Gerillan kallar Vanns fruktade taktik för ”kasta nät – slunga spjut”. Nätet kastas av helikopterburet infanteri som fångar in gerillan. Spjutet utgörs av stridshelikoptrar, flyg och pansar.

Byarna Ap Bac och Tan Thoi är belägna nära huvudvägen mellan Saigon och de bördiga risfälten och fiskdammarna i Mekongdeltat i södra Vietnam. De består av hyddor som ligger utspridda under skuggande träd, med tak täckta av vattenpalmsblad. I förrådshus förvaras risskörden och svarta grisar och ankor bökar omkring.Byarna binds samman av kanaler och sockerrören växer höga. Här härskar Viet Cong.
Det är den 1 januari 1963. Spioner i närbelägna provinshuvudstaden My Tho rapporterar om en kommande arméoffensiv och i deltats byar råder febril gerillaaktivitet. Alla förbereder sig för den kommande striden. Man gräver sig in i vallarna längs risfälten och skapar skyttevärn kamouflerade med lövverk. Gerillan har erövrade amerikanska vapen, gevär, en granatkastare, omkring ett dussin lätta kulsprutegevär, fyra lätta kulsprutor och – ett ovärderligt byte – en tung kulspruta av kaliber .50. Man placerar ut riktmärken för automatvapnen med små träpinnar med vit tejp. En av soldaterna heter Nguyen Van Dung. Han är typisk för deltagerillan. Han är mager men seg, härdad av jordbruksarbete och från pojkåren van vid dy, vatten och vallar. Han började som frivillig spanare och avancerade därefter till en enhet i huvudstyrkan. Dung har gjort ett tillräckligt bra intryck för att få sin egen åttamannagrupp. Framåt kvällen kontrolleras spikfällor och försåtsmineringar på nytt, och på natten är allt klart. Dung och hans kamrater är redo att möta amerikanerna.

ny taktik

Den amerikanska taktiken går ut på att riva upp fiendeställningarna med helikopteranfall och därefter krossa den flyende fienden med hjälp av stridsflygplan, helikoptrar och pansarfordon. Det fungerade över förväntan ett par månader tidigare, då bandvagnar från sydvietnamesiska 7. divisionen lyckades utplåna en hel bataljon. Även gerillan är emellertid vis av dessa erfarenheter och har bestämt sig för att hålla Ap Bac. En flyende fiende är lätt att krossa, så Viet Cong tänker inte fly – trots den skräckinjagande vapenarsenal som amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade förfogar över: raketer, napalm, bomber, fyrpipiga kulsprutor och eldsprutor.
Amerikanerna planerar ett trippelanfall. En bataljon skall landsättas på risfälten norr om Tan Thoi för att trycka på söderut mot gerillan, samtidigt som två bataljoner med civilgardister skall rycka fram mot byarna söderifrån. Ett kompani med tretton M-113 skall också gå fram från söder för att blockera Viet Congs reträtt. Pansarfordonen bär infanterister i sina bepansrade skrov och kan fungera som både rörlig reserv och anfallsstyrka. Det slutliga vapnet är stridshelikoptrarna och attackplanen. Utöver detta finns dessutom två infanterikompanier i reserv vid 7. divisionens landningsbana i närheten vid Tien.
Först på plats är de stora CH 21-helikoptrarna som landsätter infanterister. Det skulle ta fyra turer att få fram hela bataljonen, men efter första inflygningen täcks området av markdimma. Resten får därför vänta i Tan Hiep. Civilgardisterna har dock inlett sin operation och avancerar söderifrån. Viet Cong iakttar dem, men väntar tills avståndet bara är trettio meter innan de öppnar eld. Kompanichefen och hans ställföreträdare stupar direkt och bataljonen kastar sig i skydd. Striden är bara några minuter gammal, men Viet Cong har redan övertaget.

förstärkning

Nu lättar dimman, och de amerikanska helikopterpiloterna kan flyga in fler infanterister. De amerikanska piloterna flyger aningslöst in sina CH-21:or rakt över Tan Thoi och ned längs vattendraget som förbinder byn med Bac. De blir beskjutna av fienden längs hela sträckan. När infanteristerna hoppar ned i risfältet smattrar fiendeeldfrån hela den västra trädridån. Viet Congsoldaterna har aldrig haft ett mål som detta: tio stora, fula maskiner som flaxar framför dem på extremt nära håll. Huey-helikoptrarna gör vad de kan för att understödja landsättningen, men gerillan är osynlig under lövverket. Samtliga CH-21:or träffas. Nio kommer skadade upp i luften, men på den tionde har reglagen skjutits sönder. En CH-21 cirklar tillbaka för att plocka upp den strandade besättningen, men så fort piloten landar blir även denna maskin sönderskjuten. En Huey gör ett nytt räddningsförsök. Den landar i skydd av de redan sönderskjutna helikoptrarna, men det är inte till någon nytta. Huvudrotorn träffas och helikoptern kraschar på sidan. Piloten blir hängande upp och ned i sin sele medan blodet strömmar från hans sönderskjutna hjälm. Under tiden har ännu en skadskjuten CH-21 kraschlandat i ett risfält en och en halv kilometer därifrån. Klockan är 10:30. På fem minuter har Viet Cong skjutit ned fyra helikoptrar.


CH-21 (Hkp 1 i den svenska armén) är en klumpig maskin vars flygkropp böjer sig uppåt för att hindra att rotorbladen slår i varandra. Den rymmer 22 fulltutrustade soldater plus besättning, men är långsam och sårbar. Eskorten i slaget vid Ap Bac utgörs av stridshelikoptrar av typen UH-1B, som håller nere fienden med fyrpipiga kulsprutor och raketkapslar. De kallas ”Hueys” och är sega och anpassningsbara, ihärdiga som jakthundar, och en varaktig symbol för Vietnamkriget.
BILD: Larry Burrows/All over press

Nu går det mesta snett för den amerikanska stridsledningen. Fiendeelden är så intensiv att 7. divisionens eldledare inte vågar kika fram ur sitt skydd, och artilleriunderstödet hamnar fel. Det uppstår dessutom motsättningar mellan amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade. Ett trumfkort återstår dock: det sydvietnamesiska M-113-kompaniet drygt en kilometer bort. Efter en hård ordväxling med kompanichefen, som från början vägrar ta order från amerikaner, sätter sig stridsvagnsenheterna i rörelse. Det är tidkrävande att rycka fram genom kanaler och vallar, men strax efter klockan 13:30 rullar de första vagnarna ut på det öppna risfältet framför Ap Bac, där helikoptrar var utspridda. M-113 är ett sårbart fordon om det förlorar band eller bandplattor. Om föraren rör bromsen eller försöker styra när detta händer kan hela fordonet dessutom rulla över på sidan. Pansaret är lätt och dessa tidiga modeller har brandfarliga bensinmotorer. Viet Cong är dock fortfarande bara lätt beväpnat, utan minor och pansarvärnsraketer. I stället använder Viet Cong-trupperna sina värdefulla granatkastare. Granaterna kastar emellertid bara upp vattenpelare när de dimper ned i risfältet. En av gerillasoldaterna, en ung kille vid namn Duc, berättar senare att motorljudet från ”de blinda monstren” ger kalla kårar. ”Tretton av dessa sveper ned mot oss, i två linjer. Vilken heltäckande eld! Kulsprutorna på de första stridsvagnarna skjuter oavbrutet mot oss. Vad har vi att sätta emot dessa stålmonster som spyr eld?”



stålmonster

Föraren kan stänga luckan om han så vill, men kulspruteskytten har inte den möjligheten. Han står med sitt vapen i brösthöjd ovanför det bepansrade taket. Gerillamännen längs vallens höga sidor har god sikt och bibehåller lugn och precision.


Pansarbandvagnen M-113 är avsedd att föra fram infanterister till strid. Den är byggd av aluminium av flygplanskvalitet och väger tio ton, vilket gör den lätt för sin storlek. Den rymmer två besättningsmän och elva infanterister och kan röra sig genom öppen terräng, över kanaler och floder samt klättra uppför en sextiograderssluttning.

”Till höger om mig ligger Huan, en otrolig prickskytt”, skriver Duc. ”Mitt uppe i striden vidgar han ögonen lite, tar lång tid på sig att sikta och säger: ’Be dina böner, gosse!’ Han skjuter. Skytten på stridsvagnen till höger faller med huvudet krossat. Hans M-113 stannar, gör en snabb gir åt höger och drar sig tillbaka med ett rytande.”
Gerillabefälen har instruerat sina soldater att koncentrera all eld mot ett fiendefordon i taget, och drar fördel av att pansarbandvagnarna tröskar omkring med skyttarna på .50-kulsprutorna i klar silhuett. De flesta av skyttarna är sergeanter, befälhavare över vagnens besättning och infanteriet ombord och det är dubbelt demoraliserande när de träffas. I takt med att de faller en efter en väljer förarna att lägga i backen och dra sig ur. Efter flera misslyckade framryckningar förbereder sig bandvagnsbesättningarna för slutanfallet. Nio vagnar rycker fram på linje och elden från deras tunga kulsprutor kapar trädstammar, sätter eld på grenverken och får jord och löv att virvla runt bland de skräckslagna försvararna. Precis när vagnarna når gerillans ställningar och de uppsuttna infanteristerna förbereder sig för att lämna fordonen och rensa fiendevärnen inträffar dock något avgörande. Gerillasoldaten Dung häver sig upp från sin grop. Han är helt oskyddad, i leriga bomullskläder och utan kängor: en liten figur framför den lutande nosen på besten, med mynningsflammor som väver röda slingor genom avgasrök och avbränd kordit. Han springer och slänger en granat som exploderar ovanpå monstret. Inspirerade av honom kastar andra i hans grupp också handgranater. Fler granater exploderar uppe på vagnarna. Förarna tappar nerverna och backar. Fjorton vagnskyttar är döda – vissa vagnar har förlorat två eller fler – och övriga har tappat modet. Klockan är 14:30 och striden är över.
Duc berättar: ”Jag skriker av glädje när en av mina granater exploderar mot skrovet på den första vagnen. De där inne skriker av skräck … Vagnarna med sina mullrande motorer skjuter en sista salva åt vårt håll. Ett splitter träffar mig i ansiktet. Det gör ingenting. Fienden har tvingats till reträtt!” Dung har däremot stupat. Han föll i samma sekund som han slungade iväg sin handgranat. Hans insats visar dock att de amerikanska styrkorna inte är osårbara. Följden blir att gerillan stärks psykologiskt, de amerikanska trupperna förstärks numerärt, och kriget går in i ett nytt och ännu våldsammare skede.